Avslutning – Filmrabatter | 10

Skrivet av Volante / 22 juli 2010 / Research

Sverige som undantag

Allt fler länder arbetar på något sätt utåtriktat med locka till sig filmproduktioner, ofta genom finansiella stöd men åtminstone med marknadsföring av olika produktionsmöjligheter. Den svenska filmpolitiken framstår på sätt som ett undantag, bortsett från hur vissa regioner arbetar med utländska samarbeten, i synnerhet Film i Väst som utifrån sin strategi arbetar aktivt och lyckosamt med internationella samproduktioner.

Att stimulera kulturnäringar

Film är ett exempel på en kulturnäring som har sin hemvist både i en kultursektor och verkar i ett näringsliv. Filmer är verk som hör hemma i en kulturell sfär, men filmbranschen sysselsätter både i sig många människor och växelverkar på avgörande sätt med andra branscher. Det är ofta det senare som motiverar statliga satsningar för att attrahera utländska filmproduktioner. Det kan illustreras av att franska statens initiativ TRIP finansieras via finansdepartementet, utanför den huvudsakliga filmpolitiken som administreras av CNC. I Sverige finner vi ett liknande exempel i Västra Götalandregionens filmsatsning som finansieras via både kulturnämnden och regionala utvecklingsnämnden.

Många framhåller vikten av att arbeta med flera instrument i sin filmpolitik. Svenska filminstitutet har ett flertal sådana, men likväl avgränsat till stöd av inhemsk filmproduktion med fokus på ”verken”. Sverige har över huvud taget på statlig nivå inte bedrivit någon statlig politik för att ta helhetsgrepp på kultur- eller kreativa näringar. Det innebär att flera frågor har fallit mellan stolarna och varken fångats upp av kultur- eller näringslivspolitik. Blygsamma initiativ har påbörjats, men inget som rör filmområdet.

En spiral?

Det pågår en hård konkurrens om att locka till sig utländska och ha kvar inhemska filmproduktioner, inte minst i Europa och Kanada. Men som på alla marknader där hård konkurrens råder har detta inneburit prispress och många liknande erbjudanden. Trenden är ännu bättre erbjudanden till filmproducenterna. Irland, exempelvis, bytte från att betala ut pengar i efterskott till på förhand. En tillräckligt stor filmproducent kan se på en förmånlig situation där service i olika former finns tillhanda och rabatter på kostnader erbjuds. Vissa pratar om en spiral.

Men dessa rabattsystem, som utgår från hur mycket som spenderas på en plats är inte sällan ifrågasatta både inom och utanför branschen, trots omfattningen i världen. Rimligheten i att flytta hela produktioner från en plats till en annan, och sedan hålla sig inom vissa geografiska gränser, kan ses som tveksamt av miljömässiga och samhällsekonomiska skäl, om perspektivet omfamnar en större värld än den satsande regionen eller nationen.

Peter Garde på danska filmbolaget Zentropa påpekar att detta system är möjligt så länge det finns pengar som är möjliga att spenderas på andra platser, att det är tillåtet att svenska skattepengar används till inspelningar i Tyskland eller att danska skattepengar används till inspelningar i Sverige.

För internationella samproduktioner kan dessutom alla olika rabattsystem leda till problem. I stället för fokus på filmen – som var meningen ursprungligen sett till vissa fonder – så betonas produktionen och konkurrens uppstår om var den ska förläggas.

Någon spekulerar i att det är troligt att det om fem till tio år kommer pågå en intensiv diskussion i Europa om rimligheten i att subventionera utländska filmproduktioner, inte minst om de är utomeuropeiska (läs: amerikanska).

Stöd för investerare?

Många betonar vikten av att öka antalet finansiärer av svensk film specifikt, liksom betydelsen av ökad samverkan mellan offentligt och privat generellt. Frågan blir då vilka strukturer som underlättar sådana samarbeten och som uppmuntrar till extern finansiering i filmproduktioner?

De flesta verkar tycka att alla sätt är goda, men enstaka röster diskuterar risker med att olika förmåner missbrukas. I synnerhet betonas en risk i att nuvarande filmstöd minskas om ytterligare finansiering ska till, att politiken ser det totala stödet som ett nollsummespel och inte olika effekter som uppstår utifrån olika verktyg. Det finns också tveksamhet kring om svenska staten vill stimulera filmbranschen genom finansiella incitament såsom skatteavdrag.

Den här rapporten har inte haft som huvuduppgift att i detalj undersöka vilka instrument som är mest lämpliga för att stimulera privata investeringar, men vi har belyst att många länder funderar på detta och det kan vara värt att påminna om att mängder av sådana här initiativ pågår, även i Europa; i Frankrike har till exempel fonden Sofica funnits i två decennier. Det finns alltså möjlighet till utvärdering.

Vad är viktigast – och var börjar man?

Man kan hävda att alla insatser har spridningseffekter så att alla stöd – oavsett om de är inriktade på filmen (resultatet) eller industrin (processen) – leder till goda resultat. Men så enkelt är det förstås inte. Vissa stödformer är – som vi diskuterat tidigare – bättre än andra för olika effekter. För det första är det alltid en fråga om prioriteringar så tillvida att vissa effekter får större verkan om man börjar i en ände. Om det är manusförfattare som ett stöd riktar sig mot är det förstås så att denna grupp främst gynnas av ett direkt stöd till dem; även om det därmed inte är sagt att de inte drar fördel av en generellt stark filmbransch.

För det andra är det osäkert hur säkra eller stora spridningseffekter är. Det är många som hävdar att utländska filmproduktioner stärker en lokal produktionsmiljö liksom att en filminspelning leder till filmturism. Många anekdotiska bevis förstärker också dessa bilder. Vi ska dock komma ihåg att den relevanta frågan inte är om effekter uppstår, utan om de överstiger insatsen (får man mer tillbaka än vad som investerats?) eller om de hade kunnat uppnås på andra sätt (borde man satsat på något annat sätt?).

Låt oss återkoppla till andra länders satsningar. Irland vill stimulera filmindustrin generellt, även om de hoppas på positiva spridningseffekter för den inhemska branschen. Tyskland menar att det nya rabattsystemet är en vinstaffär i bemärkelsen att mer kommer tillbaka än vad som betalas ut. Frankrike är just främst inriktade på inhemsk produktion, trots införandet av det nya incitamentssystemet för utländska produktioner. Det franska systemet förtydligar sina olika motiv med att pengarna kommer från olika håll, via kulturdepartementet eller finansdepartementet. Även om alla pengar alltså går in i samma system och samverkar, så har satsningarna olika prioriteringar och målsättningar.

Vi nämnde tidigare att en upplevd politisk fara i att nya typer av filmstöd kan leda till att befintligt stöd kan försvinna eller reduceras. Om nya instrument i en statlig filmpolitik ska erbjudas så är det säkerligen en god anledning att tydliggöra målsättningar med olika satsningar i stället för att mer vagt tala om ”bra för svensk film” i allmänhet. I det här sammanhanget kommer även mål som kvalitet in.

***
Det här är den tionde delen i Volantes serie Filmrabatter om hur olika länder i europa arbetar med stödsystem för filmbranschen. Serien bygger på rapporten ”Allt Räknas – Om rabatter och erbjudanden till filmproduktion i Europa” som producerats av Volante på initiativ av Filmregion Stockholm – Mälardalen hösten 2009.