EnglishKultursamverkansmodellen ur ett scenkonstperspektiv
Skrivet av Volante / / Research
Volante har tillsammans med branschorganisationen Svensk Scenkonst gjort en utredning om hur scenkonstinstitutionerna har påverkats efter införandet av kultursamverkansmodellen.
Kultursamverkansmodellen, eller bara samverkansmodellen, är en kulturpolitisk reform som arbetades fram under 2009 och 2010. Reformen innebär att regionerna, istället för staten, ansvarar för att fördela de statliga anslag som går till de regionalt ägda kulturverksamheterna. Reformen innebär också att regionerna är ålagda att ta fram regionala kulturplaner och att föra olika former av dialoger med verksamheter och alla som berörs av kulturpolitiken, inklusive medborgarna.
De fem första länen gick med i samverkansmodellen år 2011 och sedan dess har fler län anslutit efter hand. Från och med 2013 har samtliga 21 län i Sverige gått med i modellen utom Stockholms län.
Det empiriska materialet i utredningen samlades in genom två huvudsakliga metoder. Den första metoden var en enkätstudie som gick ut till samtliga medlemmar i Svensk Scenkonst som omfattas av samverkansmodellen. Den andra metoden som användes var en litteraturstudie av samtliga regionala kulturplaner.
Utredningens resultat
Ett intressant resultat denna undersökning visar är att scenkonstinstitutionerna har ett utvecklat samarbete med många olika aktörer och delar av samhället, samarbeten som i de flesta fall utvecklats redan innan kultursamverkansmodellen trädde i kraft. Dessutom samverkar man ofta i större utsträckning än vad uppdragen kräver. Det visar att samverkan är en viktig och naturlig del av scenkonstinstitutionernas verksamheter och inte något som behöver definieras i uppdragsbeskrivningarna. Där samverkansmodellen verkar ha haft en särskild inverkan är på samarbeten med lokala organisationer där 33 procent av institutionerna uppger samverkan har ökat.
För institutionernas uppdrag har samverkansmodellens hittills inte inneburit några stora förändringar. I de flesta fall upplever man förändringar i uppdrag som skett de senaste tre åren som små och inte direkt kopplade till samverkansmodellen. Det grundläggande uppdraget att producera och tillgängliggöra scenkonst av hög kvalitet utgör det primära uppdraget för institutionerna, men några trender vad gäller en breddning av deras uppdrag är också tydlig.
När det gäller den konstnärliga verksamheten är det framför allt dansen som i många regioner fått ett ökat fokus mot tidigare. I flera regioner har ökade satsningar på dansområdet inletts eller planeras, ofta genom ett utökat uppdrag för scenkonstinstitutionerna.
En breddning av institutionernas roll sker även utanför det kulturpolitiska området. Olika regionalpolitiska mål kopplas till kulturplanerna eller beskrivs helt ligga till grund för dem. Kulturverksamheterna kopplas framför allt till regional utveckling och ökad tillväxt. Även kulturens roll för en förbättrad hälsa lyfts fram i kulturplanerna.
Undersökningen visar också ett ökat fokus på barn och ungdomar för institutionerna, Vilket är i enlighet med de nya kulturpolitiska målen från 2009. Detta fokus kan även kopplas till andra regionalpolitiska mål. Framför allt märks en koppling till utbildningsområdet, där institutionernas ökade samarbeten med skolan är den primära åtgärd som föreslås i kulturplanerna, för att stärka barns och ungas rätt till kultur. De regionala kulturplanerna sätter en stor tilltro till Skapande skola (en kulturpolitisk reform för att öka den kulturella delaktigheten bland elever i skolan) för att nå dessa mål.
Det är på så sätt tydligt att kulturplanerna omfattar mer än kulturpolitik. Denna nya bredare roll för institutionerna är en utmaning i sig att förhålla sig till och särskilt viktigt att bevaka i fortsättningen. Det kan innebära positiva värden om scenkonstinstitutionerna får en större plats i samhället, men är problematiskt om det innebär att grunduppdraget påverkas negativt eller att beskrivningarna av verksamheterna fokuserar på den instrumentella delen av uppdragen, med andra ord det som måste ses som bieffekter av den konstnärliga kärnverksamheten. Denna undersöknings resultat tyder dock på att institutionernas grunduppdrag än så länge är fortsatt starkt.
Institutionernas finansiering är i stort oförändrad sedan samverkansmodellen infördes. Regionernas kulturutgifter har ökat något mer än de statliga. Samverkansmodellen har dock inneburit en ökad administrativ kostnad för regionerna. Det finns en risk att orken att fortsätta hålla dialogprocessen levande försvinner om resurser för detta inte utökas. Detta är en fråga som tidigare i år lyftes gemensamt av politiker i tre regioner i ett debattinlägg i Uppsala Nya Tidning.[1]
Avslutningsvis är det även värt att lyfta fram att samverkansmodellen har sin grund i en större regionaliseringstanke om ett ökat regionalt självstyre. Därför är det även viktigt att fortsätta bevaka den större regionaliseringsdiskussionens utveckling och eventuella betydelse för arbetet med samverkansmodellen. Utredningar har föreslagit att gå ifrån den nuvarande regionindelningen med 21 län och istället skapa 6 till 9 storregioner. Vilka implikationer det skulle innebära för samverkansmodellen, kulturpolitiken generellt och institutionerna är viktigt att gå djupare in i om så skulle ske.